Erik XIV

Erik XIV ärvde kungakronan från sin far Gustav Vasa 1560. Som kung bröt han mot faderns försiktiga utrikespolitik genom att annektera Estland 1561 och sedan blockera den ryska hamnstaden Narva. Detta ledde till krig med Danmark, Lybeck och Polen 1563 som med varierande framgång skulle pågå under hela Erik XIV:s regeringstid. En annan konflikt var den med brodern Johan som var hertig av Finland. Johans hade nära förbindelser med Polen, vilket uppfattades som ett hot och ledde till att han berövades sitt hertigdöme och sattes i fängsligt förvar 1563. Ett led i Erik XIV: strävan att stärka kungamakten var att isolera högadeln från maktens boningar, detta gynnade uppkomlingar som den beryktade Jöran Persson. Motsättningarna kulminerade med de så kallade Sturemorden 1567. Flera ledande personer ur högadeln, bland annat Svante Sture med söner, hade då fängslats för högförräderi och väntade på en rättegång när Erik XIV som var i mental obalans knivmördade Nils Sture och beordrade att de andra blev avrättade. Erik XIV:s sinnesjuka tillstånd ledde sedan till att Sverige styrdes av riksrådet under andra halvan av 1567.
Erik XIV hade tidigare friat till flera kvinnor från Europas furstehus utan att lyckas, varav den mest kända var drottning Elisabet av England. Sommaren 1568 överraskade han alla genom att gifta sig med den enkla bonddottern Karin Månsdotter som han hade förälskat sig i. Detta utlöste ett uppror från högadeln lett av kungens bröder Johan och Karl. Erik XIV störtades och tillbringade resten av sitt liv i fångenskap i olika slott. Han dog 1577 på Örbyhus slott, möjligen på grund av förgiftning. Som kung var han intelligent och mycket målmedveten men hans eftermäle har länge präglades av hans fienders propaganda som beskrev honom som en vettvilling